Till minne av....

Lady

Som jag tjatade på mina stackars föräldrar om att få en egen hund, jösses!
Dom måste fått ont i öronen! Min bästa kompis då, hade en kull hemma och
självklart fanns en valp kvar att tinga.
Blandningen var Pudel/Papillion/Tibetansk Terrier.
Jag var intresserad av Lilli som dom döpt henne till, men den lilla damen visade sig
inte må så bra så jag fick köpa Lady i stället (den som dom tänkt spara).
Lilli hade lång svart päls med vita inslag, det var väl det jag föll för.
Lady hade mer av Pudelns päls, så mjuk och härlig och inte ett strå tappade hon.
Jag var helt överlycklig att få hem denna goa lilla tjej....även fast jag nog kikade
lite på hur Lilli såg ut och mådde.
Lilli insjuknade rejält och dog i ung ålder.
Lady var min prövohund, jag var helt grön på ämnet hund. Med facit i hand så hade
jag nog behövt mer kunskap, men jag gjorde mitt bästa och hon blev en väldigt
trevlig liten dam. Lady var mest en promenad/sällskapshund, jag visste inte så
mycket om hundträning vid den tiden. Men intresset för trimning startade med Lady,
stackaren som hon fick utstå mina tappra försök med saxen. När hon var ett par år så började jag åka till ett hundtrim med henne, hon trimmade henne så hon såg ut
som en Schnauzer. Jättefin blev hon!
När jag träffade Uffe blev hon lite sotis, men accepterade honom rätt snart.
När sen Uffe och jag flyttade ihop hängde Lady på och vi blev en familj, hon
trivdes alldeles utmärkt. Lady var väldigt enkel att ha med överallt, hon åkte
innanför Uffes jacka när vi cyklade eller satt i cykelkorgen.
Lady hade grava höftledsproblem som med åren visade sig i hennes humör.
När vi sen fick Daniel så tyckte hon att det blev lite för jobbigt, hon var ju i
alla fall 11 år vid den tiden. Efter att Lady nafsat/morrat åt Daniel så beslöt vi att
hon skulle få sluta sina dagar.

Du är i vårt minne för evigt Lady.....

Lelica`s exciting surprice och Lelica`s tic tac toe

Emma (exciting surprice, sittande på bilden) var den första rensasiga hund som jag köpte
efter våran blandis Lady. Vi hade tittat i böcker och kommit fram till att Springer,
det är nog en ras för oss. Sagt och gjort, vi kontaktade SKK och begärde datalistor
över spanieluppfödare med kullar som skulle födas inom det närmaste (ingen data där man
kunde surfa runt som nuförtiden). Vi fastnade för Kennel Lelica`s, datumet
passade likaså avståndet.
Strax därefter kom lilla Emma in i vårat liv, som vi var kära i denna söta lilla goding!
Emma och jag jobbade mest med lydnad och utställning, vi testade även lite viltspår.
Hon var jätteduktig på lydnaden, det passade henne. Hon fick LP1 och första pris i klass 2.
Utställningen gick sådär, hon var lite för grov i skallen för att vara tik.

Efter en tid så skaffade vi ännu en springer från Lelica`s, lilla Isa (tic tac toe).
Hon var så himla go, barnen som var små vid denna tidpunkt älskade henne och hon följde
dom överallt. Isa var också en klippa på lydnad men hennes paradgren var nog spåret
(var en av de främsta i spårkursen), hon var enorm på det!
Det som gjorde att vi inte startade på spårprov var att hon ÄGDE spåret,
ingen fick komma i närheten mer än vi. Det var lite svårt att jobba bort, lite trist när hon
var så jäkla duktig för övrigt.
Isa fick även hon LP1 och första pris i klass2, hon nollade inte en tävling!
På utställning visade det sig att hon var en storlek för liten, men allt satt där det skulle.
Hon fick ett 2:ndra pris i öppen.

Vid den här tiden var vi tvungna att ta bort våran Emma pga "Rage"! Hon kunde morra
åt barnen, flyga på rutorna i bilen med fradga runt munnen...man visste inte när utfallen
kunde visa sig. Så beslutet var att ta bort våran Emmatjej, vi kunde inte lite på henne.
Vi kommer alltid att minnas våran första Spaniel, så himla fin, rar och duktig....så
som vi vill komma ihåg henne! Emma blev 5 år.

Isa blev nu ensam tjej på täppan, hon lade till med nya vanor. Hon skulle alltid ligga hos
barnen när vi läste sagor, gulletjejen.
Isa hade under en tid börjat få problem med magen, inget vi oroade oss för till en början.
Men det visade sig att hon hade fel på tarmar, mage mm (hade ofta blodig avföring).
Vi åkte fram och tillbaka hos veterinären, hon hade ont gumman. Vi var så himla ledsna,
hon var en så underbar hund...vi älskade henne enormt hela familjen!
När det sen blev värre och värre så beslöt vi oss för att ta bort även Isa, ett enormt
svårt beslut.
Vi kommer alltid att minnas våran Isafisa (som vi kallade henne), vi glömmer dig aldrig!
Isa blev även hon ungefär 5 år.

Kvicksan`s Fanciful Findus

Findus som han kallades, stormade rakt in i vårat liv med dunder och brak kan man nog gott påstå.
Vi var väldigt nere när vi blev tvungna att ta bort våran älskade Isa. Våra bekanta hade Findus (då ca
6 mån) kvar i Kenneln och tyckte att vi nog skulle kika på killen, han kanske kunde lätta på vår sorg.
Dom tog med sig Findus till EHDK som vi var medlemmar i på den tiden så vi fick kika på honom, och 
han charmade oss totalt! Efter det så flyttade killen in och blev en Olsson.
Findus var verkligen en frisk fläkt i vårat liv, helt annorlunda än en lugn springertös kan jag lova.
Vi fick kämpa en del för att få honom dit vi ville, men snart så fann han sig i våra rutiner och regler.
En kul grej som han hade för sig var att när vi kom hem så tog han ett mjukt tag i armen och knallade
runt med oss, hans egna hälsningscermoni. Findus och jag jobbade med både lydnad, jakt, utställning
och viltspåret. På lydnaden lyckades vi att ta ett första pris i klass1.
Spåret klarade vi anlaget, och en tvåa i Öppen. Jakten var mest för att han skulle få göra det en
Retriever är ämnad för. Utställning var nog det vi lyckades bäst på, när jag tänker tillbaka
så var det väldigt kul att ställa honom...han charmade de flesta domarna.
Det blev några framskjutna placeringar i alla fall. Findus var expert på trix, han kunde rulla runt
och dansa bl a. Findus var en rätt tuff kille så vi lyckades inte riktigt få den där "teamkänslan" han
och jag, vilket jag tyckte var lite ledsamt.

Findus fick problem med sina leder när han blev äldre. En dag när vi kom hem så orkade han inte ta sig
upp och hälsa oss välkomna. Nu började vår resa fram och tillbaka till veterinären och senare sjukgymnastiken på Strömsholm. Han var så snäll när alla bände och böjde på hans leder, skulle
inte falla honom in att morra eller visa tänderna fast han säkert hade jätteont.
Efter en tid så bestämde vi att Findus skulle få somna in, det var inte ett värdigt liv för en hund
som inte kunde röra på sig som han var van vid. Findus blev 7 år.
Det var oerhört svårt.....vi saknar honom än i dag. Älskade Findus vi glömmer dig aldrig.
Kram från din Familj!